sandiieliie

                                

Jag föddes 1988, jag var ett maskrosbarn. Min familj bestod av mamma, mina äldre bröder och en alkoliserad pappa. När jag växte upp såg jag först inget fel i våran familj. Det var först när jag började 4an som jag insåg att vi var trasiga. Jag hade alltid märkt att våran familj var annorlunda, att min pappa inte skrattade som mina kompisars pappor gjorde. Men jag såg inget fel i det, jag skyddade min pappa så mycket jag kunde. Hade någon bett mig gå på glödande kål hade jag nog gjort det. Allt för pappa!

Min pappa har två personligheter, den ena - den snälla kallar jag pappa. Den andra - elaka, egoistiska gubbjäveln kallar jag Hasse. Det är Hasse jag har ett problem med, inte pappa. Jag och min mamma har haft många strider när det gäller pappa, min omgivning såg Hasse medans jag såg pappa. Jag visste att Hasse kunde komma fram när som helst men jag slutade aldrig att tro på att pappa en dag skulle övervinna sjukdommen och komma segrande ur missbrukets grepp.

Jag hoppas nog än idag. För är det något jag lärt mig av att växa upp i en familj där missbruk är vardag så är det att man slutar aldrig hoppas, man slutar aldrig lita på någon man älskar och bryr sig om. JAG ÄLSKAR MIN PAPPA, men jag HATAR Hasse.

Det har tagit mig många år att inse att pappa inte kommer välja bort alkoholen och livet som Hasse, att Hasses intresse kommer långt före det som borde vara pappas högsta intresse, sina barn.. Jag har nog fortfarande inte helt inset, eller jo. Men jag har långt ifrån accepterat det.

Varje gång Hasse lovar något så är det ju pappas röst jag hör, jag förlitar mig på att det pappa säger är sant och att han denna gång  inte kommer svika mig. Men innerst inne vet jag att jag kommer bli precis lika besviken, arg och ledsen som alla andra gånger han lovat.

För två år sen hände en sak, det var vid jul och alkoholen var självklart med i bilden. Pappa fyllde 50 och det hela urartade. Min bror P drog mig intill sig, höll om mig så hårt som bara han kan, strök mig över håret och viskade -
'Sandra, du måste lyssna på mig nu. Pappa kommer ALDRIG att ändra sig, det är det här han har att erbjuda och det är bara att acceptera det. Du måste inse att han inte kommer sluta dricka, inte för hans, min eller någon annans skull .. för din egen. Du trasas sönder varje gång du träffar honom och det kommer fortsätta så om du tillåter det. Han kan inte skada dig fysiskt längre, det ser jag och D till. Men psykiskt låter du han komma åt dig. Jag älskar dig och du måste lita på mig när jag säger att du måste sluta hoppas på att han kommer sluta med sitt missbruk.' 

Det var kanske inte direkt orden han sa som hjälpte mig den där natten, det var mer vetskapen om att vi är tre som går igenom samma sak. Det är våran pappa och vi ser hur han förgör sig själv och samtidigt vet vi hur han under många år drog med sig oss och mamma i fallet. Det är våran pappa som vi någonstans älskar alla tre men samtidigt hatar. Våran relation till pappa är en blandning mellan kärlek och hat, han gav oss en trasig barndom men samtidigt stärkte det oss som individer, stärkte vårat band som syskon. 

Utan mina bröder skulle jag inte sitta här idag, utan dom skulle jag inte vara någonting. ♥

Jag vet hur det är att ligga vaken på natten och undra när pappa (eller mamma, är ju inte bara pappor som har missbruk!) ska komma hem igen, hur full han ska vara, om han ska börja skrika och slå. Jag vet hur det är att hitta på historier om hur man har fått det ena efter det andra blåmärket. Jag vet hur det känns att ligga under sängen, gråta så tyst man kan och be att han inte ska hitta ens gömställe. 

Jag vet hur det hugger till i magen och man bara vill skrika när pappa slår mamma, jag vet hur det känns som hjärtat ska explodera när pappa slår syskonen med mattpiska, jag vet hur det känns, jag vet hur det bränner till i huden när galgen träffar svanskotan och jag vet hur ont det gör att se sin pappa i ögonen och bara se tomhet & hat. Jag vet för jag har varit där. Jag vet för jag är ett maskrosbarn! 

(med detta sakt vill jag bara säga, mamma, D&P - jag älskar er av hela mitt hjärta. Pappa, jag älskar dina nyktra stunder och jag hoppas än idag att du ska ta dig ur ditt missbruk.)