sandiieliie

Där satt jag,
mitt i en lokal fylld av lyckliga familjer och kände mig så fel plaserad man kan vara.
Jag såg döttrar krama om sina pappor, familjer som skrattade och hade en bra kväll tillsammans.

Själv satt jag med en familj som inte är min,
mannen som brukar få mig att le fick mig att gråta.
Mannen som i vanliga fall får hela min värld att lysa ignorerade mig totalt.
Jag fanns inte!

Det var inte det att han la fokus på sin pappa heller,
han bara blundade för min närvaro, att prata med honom var som att prata med sig själv,
fast jag får mer svar av mig.

Jag befann mig mitt i en värld som inte är min,
jag ville bara skrika. Där satt jag och försökte med ett leende äta maten som inte föll mig i smaken,
kämpade med att hålla tårarna borta.

På vägen hem grät jag tyst så ingen skulle höra medans jag försökte kväva mullrandet i magen.
Mörka skogar och deras små prat fick mig att känna mig mer vilsen än jag någonsin varit och jag ville bara hoppa ur bilen.

Som att inte detta vore nog kändes det som mitt hjärta skulle explodera,
min kropp stöter bort nålarna till insulinpumpen så jag måste ta sprutor,
alla som känner mig vet hur dålig jag blir av dom.

Så här sitter jag nu, med tårar som inte vill sluta rinna,
ett hjärta som snart slutar fungera, illamående, skakningar och UTAN insulin.
Återigen önskar jag att någon kunde skjuta mig så jag slipper det här,
jag vill bara vara frisk igen!