sandiieliie

Denna tisdag börjar sakta gå mot sitt slut.
I en snabbare takt kommer paniken inför nattens 'sömn'.

Idag satt jag på bryggan och förvandlades sakta till en isbit med musik i öronen och envisheten att hålla ljuset tänt samtidigt som jag följde rosen med tom blick medans den sakta följde strömmen ut från det lugnare vattnet, rakt emot vågor och hårda vindar. Jag satt där, grät, frös och grät lite mer. Tillslut fanns det inga fler tårar förutom den som nästan frysit till is på min kind.

Tillslut fanns bara den där förbannade hopplösheten, ilskan, hatet.
Den ruttna lilla skitstövel som körde in i dom och sen bara åkte därifrån ska vara glad att jag inte vet vem han eller hon är. Om jag bara visste skulle jag göra mig själv olycklig och jag lovar att det hade vart värt det.

Jag är fortfarande fylld av den där ilskan men känner mig ändå mer tom, utmattad.
Jag känner en viss frustration inför att inte kunna ändra på allt det här,
det gör ont, det kliar och värker.

Jag vill bara riva av mig huden, stoppa hjärtat, stänga av hjärnan och gå på autopilot ett tag.
Men helst av allt .. vill jag ha tillbaka dagarna med emma, telefonsamtalen om ingenting, skratten, hemligheterna, att kunna prata med någon om ALLT och veta att ingen någonsin kommer få veta det.

Man kan iallafall inte dömma henne för att inte hålla sitt ord,
när vi var 14 år lovade vi att allt vi sa till varandra skulle vi ta med oss i graven. INGEN skulle få veta,
nu är hon borta föralltid och ingen kommer få veta det emma visste. INGEN!