sandiieliie

Du såg mig alltid,
visste vad jag behövde långt innan jag själv visste vad som var fel.

Du fick mig alltid att skratta,
du fanns alltid där,
och jag saknar dig.

Du kände mig bäst av alla,
ingen annan har fått komma mig så nära.
Och ingen annan kommer göra det igen.

Folk frågar hur jag mår men lyssnar sällan på svaret,
när dom väl gör det säger dom bara att jag ska sluta.

Som att det skulle försvinna om jag inte sa det högt,
som att du skulle komma tillbaka.
Som om allting bara skulle bli bra.
Som att det skulle göra mindre ont.

Alla säger att jag inte ska stänga inne mina känslor,
men när jag släpper ut dom är det också fel.
- Var inte så arg.
- Gråt inte.

Va fan ska jag göra då?
Hur ska jag bete mig för att det ska vara ok att sörja och sakna?

Jag förstår inte det här,
ser ingen mening med att du är död och jag lever.

Men här är jag,
inte du!