sandiieliie

Sitter här på 'gräddhyllan' lagm mätt, lycklig med min blivande man och till råka på allt är vi fräcka nog att kolla på kryssning till helsingfors. Men är det verkligen ok att må bra? Att ha det bra? Så fort något kul händer i vardagen eller man får en dyrare sak får man höra att man är bortskämd mm.

Och när nyheten om att vi ska gifta oss var det många som var snabba att kommentera om vi sett skilsmässo statestiken? En del av välmening är jag säker på .. andra ville nog bara lägga näsan i blöt och klaga lite just för att dom är avundsjuka. Men hur kul är det att vara en person som förstör en annans lycka?

Har vi inget bättre för oss än att hacka, klaga och lägga oss i? Visst finns det många som tar alldeles för lätt på äktenskapet och skiljer sig så fort det börjar knaka i fogarna.. men vem säger att det kommer hända mig&julian? Då är det väl samma sak som att man skaffar barn och tror att man kommer vara lyckliga föräldrar livet ut? Vem kan garantera att man håller ihop bara för att man fått barn eller gift sig?

Och vem kan egentligen ge garantier på någonting? Bara för att någon i denna värld vågar satsa på sitt förhållande och ta det till en annan nivå betyder inte det genast att det paret kommer göra slut inom nått år. Det kan ju faktiskt hända redan innan man ens kommer på tanken att gifta sig?

Och många ifrågasätter att vi redan planerar bröllop trotts att vi 'bara' varit tillsammans 10 månader. Men när blev längden på förhållandet en garanti för att det är bättre eller sämre? Se bara på mig och M.. vi var tillsammans 6 år. Inte fan var vi oskiljaktiga för det!?

Vet inte riktigt om jag fick fram det jag ville .. känner mig bara irriterad och less på att folk inte har bättre för sig! Nu ska jag dra med mig min älskling till den sköna sängen och sova några välförtjänta timmar. Imorgon förmiddag blir det ett svettigt träningspass, lunch och sen ska vi båda jobba kväll!

Tack & godnatt / S